har haft en riktig tänkardag, alla tankar har fart fram och tillbaka och mitt humör har pendlar rejält.
men kom att tänke på en sak, det var precis så jag mådde när jag startade den här bloggen, min kära
blogg som var menad att bli min kompis som alltid skulle lyssna så bra, ett ställe där jag kunde skriva
av mig om precis vad jag ville utan att någon brydde sig, den betydde mycket då för ungefär två år sedan.
för den tjejen som då var 16 år och trodde att hennes små problem var världsproblem och hon som inte
orkade dra upp jobbiga saker för hennes vänner, så hon skrev ner det istället.
idag läser jag mina allra första inlägg och min första reaktion är att jag börjar skratta, det låter så roligt
men när jag tänker till ordentligt så komemr jag ju precis ihåg hur den där 16-åriga tjejen kände och mådde.
Saken är den, att nu, två år senare, så finns denna blogg fortfarande kvar, konstigt nog. Så många gånger
som jag i rädsla för att någon som kände mig skulle hitta den eller bara för att jag tyckte det var jobbigt att
den fanns, så himla måna gånger har jag varit nära på att ta bort den pga dessa saker. men, den finns
fortfarande kvar. anledningen, aa, för att man aldrig vet nästa tillfälle när man behöver skriva av sig.
skillnaden idag är väll att mina problem inte känns lika värdsliga längre, att jag nu som 18 och ett halvt år
har förändrats en hel del, men tjejen för två år sedan var fortfarande jag, hon finns fortfarande kvar till
stor del, men ändå så har hon förändrats så himla mycket. jag ser mig idag som en människa med klara
mål med vad jag vill i livet, jag har min egna vilja som jag följer, ingen kan stoppa mig idag, när jag väl bestämt
mig för något, jo då blir det så. Idag är jag odödlig.


tack bloggen.